tundra ecology-94

Rysk-svensk polarexpedition längs Nordostpassagen i Nordenskiölds spår.

Alla går vi bär på vår drömresa, till tropiska stränder, Afrikas savanner, Australiens outback eller Nepals snöklädda berg. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa att jag skulle få mitt livs drömresa i arktiska Sibirien. Dit man tidigare bara kunde komma som deponerad förbrytare eller oliktänkare, där det sällan på sommaren blir varmare än 10 grader och nästan alltid blåser kall nordan. Där packis täcker havet och tundran består av smältvatten, lera, sten och ett tunt lager vegetation. Där permafrosten bara tinar någon halvmeter på sommaren men kan sträcka sig hundratals meter ner i marken. Men den osannolika drömmen blev sann!

Drömresa? Du skojar! Vad kan man uppleva i ödemarken långt från civilisationens kultur och nöjesliv, långt från närmsta hotell eller bebyggelse, långt från sprudlande djurliv och växtlighet? Arktiska tundran, en av jordens mest extrema livsmiljöer med ner till minus 50 grader under den mörka vintern. Vad skulle jag dit och göra?

Bakgrund till Expeditionen

Du kan ändra denna exempeltext. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum. Cras id urna. Morbi tincidunt, orci ac convallis aliquam, lectus turpis varius lorem, eu posuere nunc justo tempus leo. Donec mattis, purus nec placerat bibendum, dui pede condimentum odio, ac blandit ante orci ut diam.

Den 4 juni 1994, lämnade forskningsfartyget Akademic Fedorov Göteborgs hamn. Ombord fanns 30 svenska och 30 ryska forskare på väg till Ishavet, och så jag!

"Tundra ecology 94" som expeditionen benämndes, skulle pågå under tre månader och bli en historisk händelse. För första gången sedan Nordenskiölds världshistoriska seglats längs Nordostpassagen 1878-1879 har ett forskningsfartyg med västerlänningar kunnat upprepa rutten.

Nordostpassagen går genom det arktiska Ishavet längs med Euroasiens nordkust,
från Kolahalvön till Berings sund.

Sovjetunionens upplösning och ett långt såväl politiskt som vetenskapligt förarbete möjliggjorde
att ofantliga vildmarksområden nu öppnades för utforskning.

Expeditionens forskare kunde besöka platser som aldrig tidigare besökts av vetenskapsmän. Expeditionen blev unik i och med att ekologisk forskning bedrevs från ett mobilt fartyg som fungerade som både forskarhotell, laboratorium och sambandscentral.

Helikoptrar möjliggjorde landsättningar utefter den Sibiriska nordkusten. Aldrig tidigare har ett så omfattande ekologiskt projekt studerat den geografiska aspekten av ett ekosystem, över en så vidsträckt yta. Eftersom fartyget åkte rutten tur och retur kunde de flesta landsättningsplatser återbesökas och därmed täckte expeditionen, inom en och samma säsong, in både vår, sommar och höst på tundran.

Forskarskaran ombord utgjordes av genetiker, ekologer, ornitologer, entomologer, zoologer, botanister, naturgeografer, radiobiologer, kemister och meteorologer.

För första gången studerades därför detta enastående och otillgängliga ekosystem med en massiv tvärvetenskaplig insats.

Expeditionen genererade även ett unikt och nära samarbete mellan ryska och svenska forskare, som kommer att gynna den arktiska forskningen under lång tid framöver. "Tundra Ecology 94" blev därför i många aspekter en historisk expedition, vilket självklart medförde ett stort intresse från massmedia.

Två program om expeditionen har sänts i TV och dagstidningar följde nästan dagligen expeditionens förehavanden. Vår Fågelvärld (7/94, 1/95), liksom Fauna och Flora (1-95), har haft temanummer kring expeditionen och fågelkonstnären Lars Jonsson har givit ut en bok om sina intryck av tundran och expeditionen.

Under våren 1995 förevisade på Riksmuseet de tre deltagande konstnärerna Lars Jonsson, Tom Bogaard och Jan Hiertala sina intryck från tundran.

Mycket har därför redan skrivits om expeditionen, forskningen och faunan och floran på tundran.
Resultaten från alla de forskningsprojekt som genomfördes kommer framöver att florera i fackpressen.

Det skulle därför bli en upprepning av redan presenterat material att här redogöra för tundrans fågelfauna med utbredningskartor, artlistor m.m. Jag kommer därför att skildra mina personliga intryck och upplevelser av expeditionen och tundran.

Ur Hansis ExPeditionsdagbok

4 juni Avresa Göteborg - Murmansk
När vi bordade Akademic Fedorov hade jag inte riktigt insett vad jag hade givit mig in på. Jag hade fått klartecken om deltagande bara någon månad innan avfärd och den febrila och korta förberedelsetiden gjorde att jag aldrig han bygga upp några stora förväntningar.

Men så fort jag kom ombord på fartyget med den helryska besättningen, där ryska kommandon röt ur fartygets högtalare och jag provsmakat det ryska fartygsköket, började det pirra i magen. Det här skulle bli något speciellt.

Och mycket riktigt, efter två månader hade jag lärt mig älska det ryska folket och det karga sibiriska landet, trots alla itutade fördomar om den lede fi och Sibiriens oändliga karghet.

Visst mötte vi dystra nordsibiriska städer i förfall och rester efter Stalins Gulag, och visst kan ryssar te sig som ett råbarkat folk. För många svenskar var det ryska sättet att handskas med vodka samt att äta rå fisk (Stroganini) och rått renkött främmande. Men just denna råhet tillsammans med ett otroligt hjärtligt och vänligt sinnelag satte djupa spår hos mig.

Första intrycken av tundran

En förtrollande värld.
Jag står och blickar ut över tundran - och försöker greppa det jag ser framför mig.
 
Ett första intryck är ett virrvarr av grå och bruna nyanser uppbrutna av vita och blå släta ytor. Sakta uppenbarar sig landskapets storhet och de blå ytorna formas till blänkande sjöar och det vita till snöfält.
 
Ur virrvarret av brunt och grått framträder böljande kullar och rutmönster av polygyner, de grå zonerna är skifferstenfält och de bruna är vegetation bestående av mossa, lav och gräs.
 
Inga träd eller buskar lättar upp landskapet. Små bäckar och älvar förbinder sjöar och ger landskapet en viss symmetri. Insikten att jag står helt ensam högst på en kulle högt uppe i den arktiska tundran blir överväldigande och förstärks av den kompakta tystnaden - ett omvänt negativt buller.
 
 Endast den svaga vindens smekning över landskapet påminner mig om att jag fortfarande har hörseln i funktion.
 
Över landskapet hänger tunga grå moln som en ridå som hotar att sluta sig och stänga mig ute från det skådespel jag har framför mig. Borta vid horisonten skymtar ishavet med sitt strålande vita istäcke mellan kullarna. Där ute lyser midnattssolen igenom molnen som en gigantisk strålkastare.
 
Längre söderut kommer en dimbank sakta rullande längs kusten. Bakom mig reser sig bergen vackert belysta av midnattssolen gula färgton.
 
Kontrasterna är maximala - grå tunga moln, solbelysta berg, gnistrande havsis och tät dimma. Allt inom räckhåll för mina sinnen och jag undrar vilket väder som kommer att drabba mig inom de närmsta timmarna.
 
 Jag är ca 4 timmars vandring från baslägret, men jag oroar mig inte - jag har kompassriktningen till lägret och har GPS koordinaterna inprogrammerade i rymdålderns elektroniska hjälpmedel.
 
Jag suger upp intrycken av tundran igen. Den verkar så livlös och steril, en känsla som förstärks av molnens kalla grå inramning.
 
Men jag vet att tundran är full av liv - bara man har utvecklat förmågan att de detaljerna i storheten.
 
Nedanför mig på en sten sitter en bredstjärtad labb och vilar sig i natten. Ute på den slättliknande tundran löper en fjällräv fram och tillbaka, stannar till, gör ett skutt, missar lämmeln och fortsätter sitt irrande efter byte.
 
Två kilometer bort ligger tio fjällrävungar och väntar på ett nattmål. De har lagt sig till rätta för natten, några ligger utanpå grytet tillsammans eller enskild, några ihoprullade nere i håligheterna. Minnena av deras nyfikna lek och utforskning av omgivningen sitter fortfarande kvar på näthinnan.


Ljudnivån är öronbedövande i helikoptern. Bakdörren i helikoptern skakar oroväckande och genom dörrglipan skymtar tundran under oss. Vi starta från fartyget ute i Barents för bara tio minuter sedan och svävar nu i full fart in över den sibiriska kusten.
 
Minnena av Lofotens späckhuggare, Nordsjöns havssulor och stormfåglar, dimman över Nordkapklippan och den skrämmande Atlantflottan i Murmansk bränner fortfarande på näthinnan.
 
Jag har därför svårt att tillgodogöra mig de nya intrycken från den nästan skrämmande tundran under oss. Ett brokigt landskap som skiftar i brunt och grått, uppbrutet av otaliga småsjöar och neandrande bäckar och till stora delar fortfarande täckt av snö. Det är tidig vår på tundran, finns det något liv där nere?
 
Vi har blivit avsläppa på ravinkanten till den djupt liggande Ponoyfloden på Kolahalvön, vårt första stopp. Jag står i den kalla nordanvinden och tittar ut över flodlandskapet och försöker fatta innebörden av vår expedition, att resa i Nordenskiölds spår och studera tundrans ekologi - hela vägen till Berings sund. Jag har svårt att vänja mig vid tanken.
 
Långt nedanför mig forsar vattnet snabbt förbi i den kraftiga vårfloden. Ner till floden växer tät fjällbjörkskog och genom vinden hör jag rödvingetrastens vemodiga melodi. Jag kan trots vinden urskilja ett par olika dialekter nerifrån flodravinen.
 
När jag vänder mig som så ser jag den väldiga tundraplatån som i mjuka förhöjningar och sänkor sträcker sig till horisonten. Här och var finns stora videbestånd och nära ravinen till och med enbuskar.
 
Ovant lyckas vi få upp kupoltälten i den kraftiga vinden, och speciellt ryssarna hade vissa problem i början, ovana vid sådana moderniteter. När lägret tillslut är på plats och vi har värmt oss med en kaffetår är det dags att ta itu med tundran.
 
Grisha, den ryske ornitologen i vårt läger försvinner snabbt ut på tundran för att inventera fågelfaunan. Resten av vårt gäng är lämmelforskare och vi börjar leta lämpliga platser att sätta ut våra lämmelfällor.

En tre månaders (4/6-8/9) svensk-rysk forskningsexpedition på isbrytande forskningsfartyget M/S Akdemik Fedorov längs Nordostpassagen och den Euroasiska ishavskusten. Huvidinrikningen var den arktiska tundrans ekologi som studerade biologi, ekologi och genetik av tundrans livsformer.Även viss biokemisk forskning (radioaktivitet, ämnens kretslopp m.m.) förekom.
Svensk expeditionsledare: Olle Melander och Anders Karlqvist

I Vegas fotspår

116 år före oss, den 21 juli 1878 strävande ångfartyget S/S Vega ut från Tromsö under ledning av polarforskaren Nils Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) med syfte att finna enväg längd Nordost-passagen till Kina. Vegaexpeditionen (1878 - 1880 passerade Kap Tjeljuskin, Euroasiens nordligaste punkt den 20 augusti, fortsatte förbi Nysibiriska öarna
och fastnade i isen vid Koljutjinskayaviken, norra udde  på Tjuktjerhalvön, där de fick övervintra, endast en dags ettapp (100 sjömil) till öppet vatten i Berings sund. Efter att isen släppt följande vår fortsatte Vega via Kina runt Asien tillbaka till Stockholm där de anlände 24/4 1880.

Färdplan för Expeditionens 2 leg av 3 som Hansi deltog i:
Leg 1:
4/6 GÖTEBORG , Avfärd 07.30
6/6 Passerar Lofoten
7/6 Passerar Nordkap 19.00
8/6 MURMANSK, Anländer 11.00
9/6 MURMANSK, Avresa 13.30
Vitahavet
10/6 KOLAHALVÖN (site 1), utflygning 08.45
11/6 KOLAHALVÖN, tillbakaresa 17.05
12/6 CANIN PENINSULAR (site 2), flög 09.15
13/6 CANIN PENINSULAR, flög tillbaka 18.00
14/6 KOLGUYEV ISLAND (site 3), lyfte 09.09
15/6 KOLGUYEV ISLAND, flög tillbaka 17.55
16/6 PECHORA BAY (site 4), flyger 07.45, tillbaka 18.30
17/6 Transportdag Barents hav
18/6 VÄSTRA YAMAL (site 5), flyger 09.05
20/6 VÄSTRA YAMAL, tillbaka 15.30
21/6 Bely Island inställt (Site 6)
22/6 Karahavet, transport
23/6 ARCTIC INSTITUTE ISLAND (Site 7), lyfte 18.15, tillbaka 24.00
24/6 ZARYA PENINSULAR, VÄSTRA TAIMYR (site 8), flyger 13.35
26/6 ZARYA PENINSULAR, tillbaka 13.00, BQ-på däck
26/6 CHELYUSKIN PENINSULAR (site 9), flyger 09.15
28/6 CHELYUSKIN PENINSULAR, tillbaka 14.15, Cap Chelyuskin17.00 -23.00
29/6 Transportdag, Laptev sea
30/6 PETRA ISLAND, EAST TAYMYR, (site 10) flyger 14.00
2/7 PETRA ISLAND, tillbaka 13.35
3/7 Transportdag, Laptev sea
4/7 Rotationsdag, Laptev sea, Chatanga
Leg 2
5/7 Organisationsdag, Laptev sea
6/7 OLENEKSKIY BAY (site 11), flyger 11.10
8/7 OLENEKSKIY BAY, tillbaka 12.00
9/7 Transportdag, Laptev sea
10/7 FADDEYEVSKIY ISLAND, NEW SIBIRIAN ISLANDS (site 13), flyger 09.35
11/7 FADDEYEVSKIY ISLAND, tillbaka 13.00
12/7 Transportdag, Östsibiriska havet
13/7 Transportdag, Östsibiriska havet
14/7 LOPATKA PENINSULAR, N.W. INDIGIRKA (site 14), flyger 01.00
15/7 LOPATKA PENINSULAR, hämtade 19.30
16/7 Transportdag, East sibirian sea
17/7 Transportdag, East sibirian sea
18/7 KOLYMA DELTA, (site 15), flyger 10.50
19/7 KOLYMA DELTA, hämtade 13.00
20/7 Transportdag, East sibirian sea
21/7 Transportdag, East sibirian sea
22/7 Transportdag, East sibirian sea
24/7 Wrangel island (site 17), flyger 07.00
26/7 WRANGEL ISLAND, hämtas 13.40
27/7 Transportdag, East sibirian sea
28/7 Transportdag, East sibirian sea
29/7 Transportdag, East sibirian sea
30/7 Transportdag, East sibirian sea
31/7 KOTELNYY ISLAND; NEW SIBIRIAN ISLANDS (site 13) flyger 09.00
2/8 KOTELNYY ISLAND, hämtas 13.20
3/8 Transportdag, Laptev sea
3/8 YANA DELTA, (site 12), flyger 09.10
6/8 YANA DELTA, hämtade 16.00
7/8 Inlämningsdag
8/8 Rotationsdag, Tiksi
9/8 Tiksi, Hemresa för Hansi
Leg 3 startar

Fartyget

Forskningsfartyget Academic Fedorov (1987)
141 m långt, 23,5 m brett, 
16 500 ton
Cuise fart 14 knop, maxfart 16,5 knop
Motorer 2x 6000 KW
Kapacitet för 160 expeditionsdeltagare, totalt 149 forskare deltog (70 svenska) från 10 länder, med 80 forskare samtidigt på båten
Besättning 74 + 11 helikopterbesättning (2 team)
2 Mi-8 helikoptrar
12 vetenskapliga laboratorier + 9 laboratorier i kontainrar på däck.
61 forskningsprojekt
Assistans av isbrytare krävdesfrån Karahavet runt Taumyr där isen var 2 meter tjock. En isränna bröst runt Kap Tjelushkin av atomisbrytaren Yamal. Sedan assisterade atomisbtytaren Taimyr fram till öppna vatten öster om Taimyr.

 

Mer att läsa:

Goryachkin, S.V, Zlotin, I and Tertitsky, G.M. 1994. Diversity of natural ecosystems in the Russian Arctic. A guidebook. Russian-Swedish Expedition "Tundra Ecology-94"

Grönlund, E. and Melander, O. 1995. Swedish-Russian Tundra Ecology-Expedition-94. Tundra Ecology -94. A Cruise Report.. Swedish Polar Research Secreteriat, Stockholm

Fredga, K., Fedorov, V., Gelter, H. Jarrell, G. and Thulin, C-G. 1995. Genetic Studies in Lemmings, p 235-242 in Grönlund, E. and Melander, O. (Eds.)
 Swedish-Russian Tundra Ecology-Expedition-94. Tundra Ecology -94. A Cruise Report.. Swedish Polar Research Secreteriat, Stockholm

Polalarforskning och expeditioner. Polarforknings-sekreteriatet 1984-1994. Stockholm.

Temanummer Fauna och Flora nr 1 1995. Naturhistoriska riksmuseet.

10 juni 1994 Site 1: Kolahalvön - den första tundrakontakten
På samma sätt som jag upplevde ryssarna var det med tundran. Det första intrycket av tundran på Kolahalvön var inte övervägande positivt.
 
Vi landsattes någon mil innanför Kachkovsky Bay på Kolahalvöns östliga del.Helikoptern släppte av oss på en mjukt böljande tundraplatå ovanför en djup ravin ner till Korlovfloden,  där vårfloden rev i lerbankarna och stora isflak drev med den kraftiga vårströmmen.
 
När helikoptern lämnat oss i detta ödsliga landskap kändes det lite illa tillmods inombords. Att bli lämnad mitt ute på tundran en gråmulen dag, då en kall nordanvind sveper in från Ishavet och piskar med sig regn och snö,  ja då var det svårt att inse det fantastiska i det ytligt sett livlösa landskapet.
 
 Synintrycken från helikoptern på vägen ut, ett främmande brokigt landskap i grått och brunt uppbrutet av otaliga små frusna sjöar och vita snölegor, till synes oändligt stort, hängde fortfarande kvar på näthinnan.Samtidigt började en känsla gro att jag var del i ett unikt och fantastiskt äventyr
där utforskandet av tundran skulle kunna ge mig många överraskningar.
 
Efter den första bortkomna känslan fann vår grupp på 15 lämmelforskare snart en viss trygghet av att få upp tältlägret och etablerade radiokontakt med de andra tre lägren och med fartyget. Efter att ha provsmakat den frystorkade "jägarmaten" tog vi itu med vår uppgift att samla in lämlar.
 
Mina första stapplande strapatser på tundran förstärkte min besvikelse. Jag kunde lika gärna ha gått på en fjällhed någonstans i svenska fjällen. Tundran bestod här av stora videsnår som i bäckraviner och fuktmarker blev brösthög. På torrare platser växte bestånd av en och i sluttningen ner mot floden växte en helt vanlig fjällbjörkskog där tibasten blommade.
 
Från videsnåren och fjällbjörkskogen sjöng rödvingetrastar, blåhakar och lövsångare lika frenetiskt som i våra fjäll, det dåliga vädret till trots. Små grupper av björktrastar drog omkring och runt videt hördes gråsiskor och enstaka lappsparvar. I skyn kämpade sjungande ängspiplärkor mot vinden.
I fuktiga partier hördes grönbenor och enkelbeckasiner och enstaka par av sädgäss drog omkring.
 
Överraskande var mängden ripor som man ideligen skrämde upp och en sjungande rosenfink nere i fjällbjörkskogen. Ett fjällvråkpar patrullerade regelbundet över vårt läger och en jaktfalk drog en kväll snabbt förbi ut över flodravinen.
 
Närvaron av rödvingetrast gladde mig naturligtvis, eftersom jag forskat på dess sångdialekter,
och jag kunde snabbt kartera flera olika dialekter runt vårt läger. Ljudupptagning av dialekterna med parabol blev däremot ingen lätt uppgift i den kraftiga vinden. Liksom hemma var det inte svårt att lokalisera dess bon i vide- och enbuskarna, där de första äggen just höll på att läggas.
 
En i kylan stel skogsödla väckte viss uppmärksamhet, liksom en sjungande dvärgsparv nära lägret.
Trots rikedomen på fågel, kunde känslan av att vara på en exotisk plats inte riktigt infinna sig. Vi hade dessutom inte lyckats fånga en enda lämmel, men väl en gråsiding.
 
Hemfärden däremot blev anhaltens höjdpunkt,då vi plötsligt hamnade i något som liknade en "rambofilm". De lekfulla helikopterpiloterna ville vissa vad den stora MI-8 helikoptern gick för.
Vid upphämtningen närmade sig oss helikoptern gömd nere i flodravinen, dundrade fram över krönet på snedden och damp ner bara någon meter från oss och packningen. Efter ilastningen försvann vi ner i ravinen igen och följde i full fart dess vindlingar.
 
Med hjärtat i halsgropen såg vi ravinkanten ovanför oss där ripor och renar tog till flykten. Då vi passerade ett av de andra lägren for vi upp ur ravinen, gjorde en tvär cirkel som hälsning och fortsatte ut mot kusten och fartyget.

12 juni 1994 Site 2: Lågarktisk tundra på Kaninhalvön
Efter Kolahalvön hade jag inga större förväntningar på vår nästa anhalt, den nordöstra Kaninhalvön.
Tll min förvåning var dock landskapet mindre fjällikt och bländande vackert.

Från helikoptern tedde sig landskapet helt annorlunda mot Kolahalvön och ännu mer främmande. Sirligt neandrande floder slingrar sig genom ett platt men brokigt mönstrat landskap i olika nyanser av brunt, grått och vitt. Fjällbjörkskogen liksom enarna var borta. Videsnåren var något lägre. Vi var nu inne i den lågarktiska tundran.
 
Vårt läger blev placerat på en åsrygg med en fantastisk utsikt över ett meanderlandskap av flodbankar och åsar, i vilka floden grävt sig fram och lämnat ett virrvarr av avsnörda tarmsjöar efter sig.
 
Platsen visade sig vara ett paradis för fåglar. Fortfarande sjöng lövsångare, blåhake och rödvingetrast överallt i videsnåren, men här fanns även sävsparv och lappsparv talrikt i buskarna.
Luftrummet fylldes av tundrasädgäss och blässgäss som i små kacklande grupper drog omkring.
 
På marken skrämde man ideligen upp par av frenetiskt kacklande gäss, oroliga över sina bon eftersom honan ofta inte hunnit täcka över äggen med det mjuka gåsdunet. Även ripbeståndet var här betydligt tätare än på Kola, men ripbona med de välkamouflerade äggen var svåra att hitta.
 
Vitkindade gäss drog i stora vackra formationer norrut mot häckningsplatserna på Novaja Semlja. Gåskacklet bildade tillsammans med riptupparnas spel en behaglig ljudridå dygnet runt. En silltrut av rasen heuglini patrullerade regelbundet av vårt läger och enstaka vittrutar kom förbi längs floden.
 
I skyn ovanför lägret sjöng rödstrupig piplärka. En orolig ljungpipare råkade ha sitt bo för nära lägret
och gjorde ideligen avledningsmanövrar, dock utan att lyckas. På vattenspeglarna nedanför oss låg, förutom gäss, även mindre sångsvan, storlom, stjärtand och alfågel.

I en snöfylld vattenpöl försökte några nerkylda grodor spela i det kalla vattnet. Först när solen värmde på ordentligt kunde grodleken ta fart. Det skulle visa sig vara sista platsen vi hade kontakt med groddjur. Från lägret kunde vi följa ett labbpar som mumsade i sig äggen från ett sädgåsbo,
en scen som sändes i TV-programmet.
 
Vädret visade sig från sin bästa sida med över 20 graders värme i solen. Att arbeta med bar överkropp i ett soldränkt tundralandskapgav oss falska förhoppningar om de kommande landstigningarna.

14 juni 1994 Site 3: Vattenrik tundra på Kolgujevön i Barens hav
Inflygningen över Kolgujevön ute i Barent's hav var en vacker syn. Ön omgavs av en bländande vit isbård som kontrasterade starkt mot det blåa havet och det bruna landskapet.
 
Efter att ha flugit över det vidsträckta isfältet markerade stora sandbankar början av ön. Sandbankarna avlöstes snabbt av mera vatten och is, som först efter en lång flygsträcka ersattes av blöta myrmarker, där mängder av gäss och stora ripflockar lyfte under helikoptern.
 
Jag kunde inte begripa hur vi skulle kunna hitta en torr lägerplats i detta vattendränkta landskap. Till sist började dock landet stiga lite och torrare höjder dyka upp, varefter vi blev landsatta vid ett krön ovanför Peschanka floden (=sandiga floden). Nedanför oss blev senare botanistlägret landsatta på en sandig flodbank.
 
Återigen var luften omkring oss full av kacklande gäss, nu huvudsakligen bläsgäss men även en hel del vitkindade. Ljudridån var imponerande. Rödstrupig piplärka, lappsparv och blåhake kastade sig upp i skyn som lärkor. Överallt hördes kärrsnäppor med sitt surrande spel och över våtare partier bidrog enkelbeckasiner till ljudridån.
 
Ett nytt inslag här var de kolibriliknande mosnäppornasom med fladdrande vingar och sitt sirrande spel drog förbi i skyn.På stenigare marker varnade större strandpipare och sädesärlor hittades överallt. I de nu ännu lägre videsnåren sjöng fortfarande rödvingetrast och lövsångare.
 
Vi var nu inne i den typiska tundran och det kändes äntligen exotiskt och annorlunda jämfört med Kolahalvön. Från lägret fick vi på avstånd syn på en fjällräv som väckte stor uppståndelse och fotoentusiasterna försökte genskjuta den på sin snabba vandring över tundran.
 
Vi fick så småningom se totalt fyra fjällrävar på denna plats, och mot slutet av expeditionen skulle närvaron av fjällrävgryt med ungar knappt väcka ett höjt ögonbryn.
 
I botanistlägret blev det ännu större uppståndelse då det visade sig att ett pilgrimsfalkpar hade ett bo på åskanten, på motsatta sidan av floden, endast ett par hundra meter från deras läger.
 
I några vattenpölar en bit bort från vårt läger simmade smalnäbbade simsnäppor medan ett par brushannar spelade på iskanten. Ett par bredstjärtade labbar spelade upp sitt bästa avledningsbeteende när jag råkade promenera in i deras revir, men jag kunde inte lokalisera något bo i den vattendränkta sänka som utgjorde deras revir.
 
Det var svårt att gå och lägga sig i tältet då midnattssolen stod högt på en klar himmel och naturen vibrerade av liv.

16 Juni Site 4:  Vid Pechora Bay på den Timanska kusten
fick vi i lämmelgruppen för första och enda gången möjlighet att komma nära ishavskusten.
Vi blev landsatta endast några km från kusten och skulle bara göra ett kort stopp över dagen.
Solen sken, men dess värme nådde inte igenom den kalla nordanvinden. Det torftiga landskapet skapade stort missnöje i lämmelgruppen, eftersom man ansåg det vara en klart olämplig miljö för lämlar.
 
Vi hade ju hittills inte lyckats fånga en enda lämmel, så de flesta övergick därför till fågelskådande.
Här var naturen betydligt mer art- och individfatting. Endast ett fåtal gäss och ripor.
 
Det knappt knähöga videsnåret saknade rödvingetrast, blåhake och lövsångare. Endast ett fåtal lappsparvar och berglärkor påträffades på tundran, där även enstaka trutar och labbar, huvudsakligen bredstjärtade, drog fram.
 
Ljudridån var likaså uttunnad och i den starka vinden hördes endast enstaka mosnäppor, kärrsnäppor och småsnäppor, av vilka den senare var den vanligaste vadaren här. Vid frusna småsjöar spelade små grupper av brushannar och i de öppna vattenytorna låg praktejder, sångsvan och alfågel, medan silvertärnan försökte hitta småfisk i iskanten.
 
Vid havsstranden övergick tundran till en vindpinad sandöken, där stora högar av drivved och skräp låg ilandblåst tillsammans med musslor och stora ishavssnäckor. Den yttersta havskanten utgjordes av en smal isbård som tog emot Ishavets kalla vågor, över vilka mängder av trutar och alfåglar rörde sig.
 
Trots det korta stoppet och den trista miljön, fångades expeditionens första lämlar och vi återvände nöjda till båten. juni 1994 Site 4: Pechora Bay - ett torftigt landskap

18 juni 1994 Site 5: Lämelfeber på Yamalhalvön
Yamalhalvön blev ingen positiv upplevelse, mycket på grund av det dåliga vädret och det hårda arbetet. För första gången kunde vi fånga lämlar i stort antal, och det ideliga vittjandet av fällorna dygnet runt och arbetet med att hålla efter de infångade djuren blev ett hårt slitgöra.
 
Här verkade lämmelpopulationen vara på topp och vi satte in alla resurser i fångandet. Kyla, regn och vind tillsammans med en massa djup snö i snölegorna gjorde jobbet extra hårt och möjligheten till fågelobservationer begränsat. Jag hade dessutom glömt kamerautrustningen på båten, vilket dock inte var någon en större förlust med tanke på det dåliga vädret och det trista landskapet.
 
Vindpinade videsnår, igenfrusna sjöar och avsaknaden av speciella landkaraktärer i det flacka landskapet, bidrog till det trista intrycket. En gulag-anläggning vid horisonten spädde på landskapets dystra och gudsförgätna karaktär. En övergiven rensläde påminde om att detta var nenernas land. Enda ornitologiska behållningen var en frusen citronärla som satt uppburrad i ett videsnår.

23 juni 1994 Site 7: Isbjörnsmöte på Arctic Institute-öarna
Efter att ha hamnat i tät polardimma som omöjliggjorde landstigning på Belyiön på norra Yamal satte vi fart mot den vidsträckta Taymyr. Vi var nu tvungna att få isbrytarhjälp genom polarisen och en stor rysk atomisbrytare plöjde upp en ränna åt oss.

På väg till Taymyr fick en liten grupp forskare chansen att besöka de outforskade Arctic Institute-öarna ute i Karahavet. Efter åtskilliga förseningar på grund av dimma, kom vi slutligen iväg med helikoptern och blev landsatta sent på kvällen för ett kort besök.

Piloten satte ner helikoptern bara någon meter från ett vittrutbo, som han sedan stolt poserade vid.
Öarna karakteriserades som polaröken, vilket är en passande beskrivning. Landskapet var fruktansvärt kargt och ödsligt och till stor del täckt av snö, uppbrutet av små höjder täckta av sand och grus, som ett snötäckt månlandskap. Det fanns knappt någon vegetation, bara små enstaka tuvor av tuvbräcka och lav, så man kan knappast tala om tundra här.

Utrustade med gevär som skydd mot isbjörn gick vi i små grupper ut över det karga landskapet, jag i sällskap med Lars Jonsson och Pålle Jönsson. Vi såg huvudsakligen små grupper av prutgäss samt enstaka vittrutar och fjällabbar. Platsens enda ljusglimt blev en ensam ismås som drog fram över det ödsliga landskapet.

Vi gick i timmar utan att landskapet ändrade karaktär, oändliga antal snöfria kullar åtskilda av blöta sörjiga snölegor. På kullarna hittade vi bärnstensliknande opaler. Lars Jonsson tröttnade snart på det monotona landskapet och satte sig för att måla av prutgässen. Det kändes skönt att komma därifrån.

På vägen tillbaka till fartyget mellanlandade vi kort på en annan del av ön. Vi hann knappast ut ur helikoptern innan "Icebear!" ropades ut, och en Australiensare rusade ut ur helikoptern skrikandes "Any one with a gun, follow Me!"

På ca 2 km:s håll lunkade en isbjörn makligt söderut ute på isen, knappt skönjbar i det disigt gråa nattljuset. Plötsligt snappade den upp vår doft, stannade till och vädrade i luften och fortsatte sedan sin lunk, fast nu mot oss, utan att ta direkt kurs på oss eller öka farten.

Vid flera tillfällen lade den sig ner för att studera oss och nosa av vittringen. Upphetsningen i gruppen var stor och de långa teleobjektiven kom fram. Samtidigt som isbjörnen närmade sig oss gick vi närmare och närmare för att få bättre fotoavstånd, trots varnande ord från isbjörnsvana ryssar.

Kamerorna klickade och TV-kameran surrade samtidigt som isbjörnen närmade sig oroväckande snabbt. När den försvann bakom en åsrygg blev ryssarna riktigt oroade och nästan tvingade oss tillbaka till helikoptern. Plötsligt stod den framför oss dryga 100 m bort. Då först insåg de flesta att nu började det bli allvarligt. Synen av isviddernas konung i sitt rätta element, på bara 100 meters avstånd var imponerande, vilken bjässe, och samtidigt lite skrämmande.

Den kan ju få upp en hastighet på 55km/timme och skulle nå oss på ett par sekunder.I samma ögonblick hade den rutinerade helikopterbesättningen fått nog och brände av ett knallskott. Besviken lunkade isviddernas konung bort i polarnatten.

24 juni 1994 Site 8: Det trefärgade landskapet på Västra Taymyr
På västra Taymyr landsattes vi återigen i ett helt nytt landskap jämfört med tidigare platser. Hur mycket kan tundran variera sig? Här verkar det som om en konstnär med pensel melerat tundran i gulbrunt, gråsvart och vitt.Det trefärgade landskapet var en fantastisk syn i det strålande solskenet, där det böljade sig fram i små kullar och åsar medan snöfälten glimrade som silver i motljuset. Vår lägerplats hamnade i en sänka mellan två stenblocksåsar med utsikt över en lång havsvik, i vilken en vilt forsande flod brusade ut.

På skarp inrådan från expeditionsledningen var vi nu tvungna att sätta upp ett isbjörnsskydd runt lägret, i form av ett 7000V elstängsel med adapterade knallskott. Den nära isbjörnskontakten på Arctic Institute-ön och de talrika isbjörnsobservationerna från fartyget hade satt sina spår.
Pinnarna till elstängslet var dock inte lätta att få ner i den frusna marken, så vi fick ta till en batteridriven borrmaskin.

Allt högteknologiskt kring expeditionen började nu kännas alltmer fel här ute i vildmarken, och jag började förstå ryssarnas förundran över det västerländska sättet att "ta sig an" vildmarken. Själva bedriver de fältarbeten månader i sträck på tundran utan goretexkläder, moderna tält, radiokommunikation, etc. De är normalt utrustade endast med bössa och kniv för att fixa mat och med bommullskläder och enkla nylontält som skydd mot tundrans ombytliga väder.

Var det någon som klagade på dåligt väder så kom det inifrån ett skyddande goretexställ med tillhörande förstärkningsplagg i fleece. Blöta och kalla bomullskläder ledde aldrig till någon klagan. Ett härdat folk, ryssarna.

Vi hade nu varit på väg ett par veckor och det var midsommar när vi anlände till Taymyr, men det rådde fortfarande vår precis som på Kolahalvön. Vår färd österut och norrut medförde att vi följde våren fenologiskt och stod stilla i tiden med avseende på vårens utveckling.

Den tidiga våren gav sig tillkänna på all snö som fortfarande låg kvar, att inget grönt hade kommit fram och den kraftiga vårfloden som transporterade stora isblock från islossningen. Trots den tidiga våren hade många fåglar redan ägg i bona. På dessa breddgrader gäller det att snabbt komma till och fullborda häckning, innan den korta sommaren på endast sex veckor är över.

Den korta men varma sommaren, med temperaturer upp till 36 grader, och den långa kalla vintern med ner till 69 minusgrader, påverkar inte bara fauna och flora utan även landskapet.
Snön ligger här upp till 280 av årets dagar och permafrosten sträcker sig flera hundra meter ner i marken och tinar bara någon dm under sommaren.

Vi är nu på den högarktiska tundran där videsår saknas helt. Endast krypvide på någon dm finns i sänkorna. De kalla vintrarna och den ständiga permafrosten påverkar berggrunden, som sakta sprängs upp till sten och ansamlas till gråsvart stenskravel som ger landskapet den mörka färgnyansen.På vissa åsryggar står vackra höga pelare omgivna av stora block och skivor av den mörka graniten.

Överallt bland stenarna träffar man på sjungande snösparvarhanar, som med sin vita fjäderdräkt vackert kontrasterar mot de mörka stenarna. De gråare honorna är betydligt mer försiktiga för att inte röja vart boet finns.

25 juni 1994 Site 9: Arktiskt reservat på Taymyrhalvön
Taymyrhalvön utgör över 400 000 km2 vildmark och är biologiskt ett väldigt intressant område.
Två faunaregioner möts här och arter från både öst och väst blandas. Jordens största vildrenpopulation på ca 700 000 renar strövar tillsammans med introducerade myskoxar över tundran och utgör födobasen för en stark vargpopulation.

Två lämmelarter, sibirisk- och halsbandslämmel, utgör stapelfödan för fjällrävar, fjällugglor samt tre arter av labbar. Vid kusten samlas sälar och valrossar på iskanten där isbjörnar patrullerar och i det öppna havet är vitvalen, eller belugan, vanlig. Det är därför inte för inte som stora delar av Taymyr har blivit naturreservat, s.k. "zapovednik". Det utgör den starkaste formen av naturskydd i Ryssland, där alla former av ingrepp och besök är förbjudna. Andra delar utgörs av "zakasnik", naturskyddsområden där fauna och flora skyddas. Tillsammans utgör de ett viktigt bidrag till det omfattande nätverk av reservat runt hela Arktis.

Fågelfaunan skiljer sig återigen från tidigare platser. Borta är de sjungande tättingarna och sädgässen med deras högljudda kackel, endast enstaka prutgäss observerades här. Vi lyckades aldrig få syn på den rödhalsade gåsen, som är en karaktärsfågel på Taymyr.

Bland tättingarna finns nu bara berglärka, lappsparv och snösparv kvar. Dalripan har ersatts av fjällripa och ripbeståndet är betydligt glesare än tidigare. Borta är de spelande brushannarna och mosnäppa, kvar är småsnäppa som nu är den vanligaste vadaren.
 
På samma vis har den smalnäbbade simsnäppan ersatts av den brednäbbade och ljungpiparen av den vackra kustpiparen. Enstaka kärrsnäppor förekommer fortfarande, men den färgstarkaste fågeln är kustsnäppan. Dess vackra röda färg smälter väl ihop med de röda lavar som täcker de stenar som den gärna lägger sitt bo vid. Dess totala oskygghet fascinerade oss och vi kunde med normal- eller vidvinkelobjektiv fotografera den på bara några centimeters avstånd. Kustpiparen var däremot väldigt skygg och redan på långt håll från boet satte den igång att varna
och gjorde skenmanövrar för att avleda inkräktaren.

Tundran var på Taymyr betydligt tystare än tidigare. Art- och individantalet var lägre. Bland vadarna låg de flesta arter redan på ägg och endast någon enstaka spelande kustsnäppa, kustpipare eller kärrsnäppa bröt tystnaden.

Natten på midsommaraftonen blev trolsk och stämningsfull. Jag satt på en klippa och spanade ut över havsviken, medan kvällens dimma sakta lättade. I viken flöt stora isblock och skimrade i det trolska ljuset. Ovanför mig strålade solen högt i skyn trots att det var midnatt. Det var nästan absolut tyst förutom enstaka vadare som spelade en kort drill.

Jag fascinerades av tanken på att fåglarna omkring mig övervintrar i alla världens kontinenter. Prutgäss, kustpipare och kärrsnäppor flyger över 4000 km till Vadehavet utanför Danmark, Tyskland och Holland, där de äter upp sig innan de fortsätter till övervintringsområden i England, Frankrike, Spanien och Portugal. Kustpiparen däremot fortsätter ner längs afrikanska kusten förbi Senegal och Guinea-Bissau, så lång söderut som till Godahoppsudden i Sydafrika.

Andra fåglar korsar Ryssland till övervintringsplatser i Indien. Återigen andra drar österut mot Stilla Havet och den Indonesiska arkipelagen, vidare ner till Australien. Andra flyger via Alaska till Nordamerikas Stillahavskust. Alla häckar de här, sida vid sida, under den korta men ljusa arktiska sommaren. Helt otroligt.

På en ö ute i havsviken var det liv och rörelse i en enorm trutkoloni på över 500 par,
och längre ut i viken upptäckte jag ytterligare en koloni.Vi diskuterade länge över vad de stora mängderna trut lever av här uppe. Blandningen av två regioner märks även på trutarna, här benämnda taymyrensis, som verkar utgöras av en hybridpopulation av den västliga heuglinii och den östliga vegae. Mantelfärgen hos taymyrensis är mitt emellan de båda raserna och benfärgen varierande från gul till rosa.

Vid ett renkadaver, där fjällrävar hade tagit hand om det mesta, hittade vi till vår förvåning en död tretåig mås, som måste ha förirrat sig in från kusten förra hösten. Ett avslutande nakenbad bland isblocken i havsviken satte punkt på en fin midsommarhelg på tundran.

30 juni 1994 Site 10: Petra Island, East Taymyr
Sista anhalten på Taymyr blev Petra Island på Taymyrs östra sida. Vi blev landsatta mitt i ett stenskravel på en liten platå. Vi var omgivna av sten, lera och vatten och fick problem med att resa tälten.

En iskall kraftig vind och regntunga moln bidrog till en dyster stämning över platsen.
Vår platå sluttade ner mot ett system av myrar och sjöar, där sjöbankarna var fullkomligt perforerade av lämmelhål.

Återigen fick vi en massa lämlar, trots landskapets ogästvänlighet. Vinden tilltog och bet rejält i ansiktet och under natten började det regna. Hela sista dagen strilade regnet ner och lusten att utforska tundralandskapet omkring oss var obefintlig.
Några större intryck gav inte fågelfaunan på denna plats.
Vadarna hade slutat spela och snösparven slutat sjunga.
Enda ljuspunkten var en bortkommen ladusvala som utmattad dam ner i lägret
och satte sig på en tältlina, till vår stora förvåning. Den hade verkligen förvirrat sig.
Taymyr blev sista anhalten på första delen av expeditionen.
Vid Chatanga byttes en stor del av forskarna ut.
De talrika ornitologerna under första delen ersattes nu av botanister.
Vi skulle nu in i sommaren på tundran och dess fantastiska blomsterprakt.
Nya äventyr med vargmöten, myskoxar, mammutbetar och framförallt ofantliga mängder av lämlar, fjällrävar och fjällugglor skulle möta oss, liksom den östliga tundra-fågelfaunan.

Adress: Lövgrundsvägen 93, 94141 Piteå
Besökadress: Studio Guide Natura, Renön, Piteå
Telefon: 070 6722109
contact (at) guide-natura.com