Del två blev det största äventyret på Kolahalvönexpeditionen. Det skulle bara bli en kort överlämning av mig från rekoniseringsturen till egen bil som Jennie tillsammans med en god vän O.H. skulle komma med och plocka upp mig vid finsk-ryska gränsen vid Salla.

Jag hade  planerat att Jennie skulle komma och hämta upp mig i vår Toyota Fourrunner och att vi sedan själva skulle ”semestra” och utforska Kolahalvön efter min sitte-besök med Karin.

Min 4Runnern hade jag köpt några år innan och tänkte mig att den passar perfekt för en expedition i Ryska vildmarken. Vi hade planerat resan noga med inresevisum för oss och vår gode vän OH som skulle åka med Jennie och hämta upp mig vid finsk-ryska gränsen..

. Men den 4 juli, veckan innan avfärd ringde polisen på morgonen och undrade om vi saknade vår bil? Vi fattade ingenting.
De bad oss att ta oss ut till en öde gård i Bensbyn. Vi tog cyklarna från Porsön och hittade vår bil parkerad bredvid ödegården.

Bilen hade blivit stulen  på söndag kväll och söderslagen och inredningen utriven för att stjäla stereon. Panik! Hur gör vi nu?

Men Toyotaverkstaden lovade att ha bilen klar innan Jennie skulle åka tisdag den 13 juli..Så ganska småorolig åkte jag iväg med Karin som från Kiruna hämtade upp mig i Luleå den 8 juli i hennes Saab 900 från 1981 för vår site Visit..

När Karin och jag hade rekt Kolahalvön och raftat på Umba River så lämnade hon och rafinggrabbarna av mig på ett hotell i  Kandalaksha där jag skulle övernatta för att nästa dag ta mig till Finska gränsen och möta Jennie och OH.

Incheckningen blev i sig ett äventyr. En stadig babuscka satt bakom receptionen och läste tidningen, och när Sergey skulle checka in mig svarade hon först inte på hans fråga om det fanns ett rum ledigt. Efter att ha tjatat på henne i ett par minuter på ryska lade hon ifrån sig tidningen och sade suckande att hotellet är fullt! 

Sergey förklarade att jag var svensk som skulle hem i morgon. Och med en ny suck slängde hon upp rumsnycklarna och gav min en rejält saltad räkning för rummet. Sergey och Karin följde mig upp till rummet som blev en mindre chock för oss alla tre. Men vafan, jag ska bara sova en natt! Toan stank, sängen såg otvättat ut och jag undrade om det fanns hårlöss och vägglöss i rummet. Sergey bad om och om igen om ursäkt, men jg lugnade ned honom och sade att jag varit med om värre.

Innan vi tog avsked beställde Sergey en taxi till morgondagen kl 08 för att köra mig till gränsen. Grabbarna skulle nu köra tillbaka Karin till sin bil i Apatiti, där hon skulle fortsätta upp till Murmansk. Skönt att sova i säng efter dagar i tält, men jag sov rätt dåligt, dels för att det var en knarrig mjuk säng, dels över Jennie. Jag hade försökt ringa Jennie på kvällen utan att komma fram.

Efter en rysk "frukost" väntade jag prick 08 utanför hotellet, och tiden gick. Först efter 45 minuter kom en skrallig rysk taxibil, och jag försökte kommunicera att jag skulle till finska gränsen 19 mil från Kandalaksha. På något vis förstod han vart jag skulle, ville ha betalt i förskott och så vi körde iväg. Vi försökte småprata lite på vägen utan större framgång, så det blev en tyst färd genom ryska taigan. Jag var lite orolig eftersom jag inte fått tag på Jennie, men hoppades hinna före henne till gränsen..

Så plötsligt efter 11 mil och ca 1,5 timme vid en skylt mot Alakurtti så tvärnitade taxin och sa att här skulle jag kliva ur taxin!  Vi var framme!

Efter en intemsiv diskussion på tre språk, ryska, tyska och engelska - förstod jag att han inte fick köra längre för nu var vi vid gränsen för den s.k. "gränsskyddszon" mot finska gränsen. Han fick inte köra mig till gränsstationen eftersom han inte hade tillstånd att köra in i gränsskyddszonen och passera de tre kontrollstationerna fram till gränsstationen som fanns framför oss.

Så här stod jag mitt ute i ingenstans 80 km från gränsen en måndag eftermiddag och i morgon tisdag skulle Jennie komma till gränsövergången. Jag försökte ringa henne igen med mobilen men här fanns självklart ingen täckning.

Jag hittade min plats på kartan och bestämde mig för att slå läger längs vägen och hoppas att Jennie och OH. kommer körandes hit trots att jag inte väntade vid gränssttionen.

Jag gick några hundra meter och hittade en bra plats längs vägen vid en kulle där jag såg vägen svänga ner i en svacka över en älv. Här skulle jag hinna upptäcka bilen i god tid. En bra plats för ett basläger.

Så jag reste mitt lilla minitält uppe på vägbanken vid skogskanten så den syntes från vägen, och gjorde mig beredd att vänta på Jennie.

Jag hade mina M90 kamoflagebycor och en stor Kowa 10x50 kikare runt halsen och satte mig uppe på vägbanken och kontrollerade de få bilar som kom från finska hållet. Trafiken var mycket gles.

Jag märkte dock snabbt att jag inte var rätt klädd för denna plats, och att Alakurtti var en militärstad bara 2 km från där jag satt.  
Över mig flög ryska Kamov Ka52 och MI-24 attackhelikoptrar på låg höjd, längs vägen körde militärkolonner förbi och från övningsfälten runt omkring mullrade artilleri och granatkastare uppblandat med handvappenskott. Jag var som i en rysk krigsfilm. Och här stod jag mitt i ”krigsövningarna” med M90 militära kamobyxor och stor kikare på magen! Smart!

Jag tänkte det här är inte bra. Så jag flyttade tältet en liten bit in i skogen försökte camouflera mitt silvriga tält så gott det går och hålla mig borta från vägen och gömde mig varje gång militärer passerade.

Jag hade ju inget kamo-nät med mig, så camoflaget för tältet blev inte det bästa!

Det var lite nervöst med all militär aktivitet runtomkring mig och på natten sov jag inte vidare, då även nattetid helikoptrar hovrade ovanför trädtopparna. På tisdag morgon väcktes jag av ryska röster i skogen bakom tältet. Bara 50-100m upp i skogen höll en grupp militärer att hugga ved. Så jag låg stilla kvar i tältet tills de var klara på sena förmiddagen.

När jag satt framför tältet och åt min brusch kom en militärkonvoj ledd av en öppen jeep som tvärbromsade nedanför mig och en kapten med två soldater kom upp till mig och frågade på ryska vad jag gjorde där! Jag försökte förklara på engelska men han fattade ingenting, så jag försökte på tyska och med gester förklara mitt ärende här, och då förstod han lite att jag väntade på bil från Finland. Han gick tillbaka och for iväg med sin militärkolon. Efter bara en halvtimme kom tre beväringar med stora ryska militärhattar och Kalashnikovs och satte sig vid vägkanten 20 meter bort. Jag vinkade och hälsade och de log nervöst tillbaka. Nu var jag övervakad!

De satt där hela dagen med mig. Vid 15-tiden kom ett gäng MC-knuttar på HD med en stor svensk flagga och puttrade högljutt förbi. Efter tio minuter kom nästa grupp och så höll det på ett tag, grupp efter grupp om 5-10 knuttar. Det var svenska HD-kubben som skulle in i Ryssland. När HD-maskinerna högljutt passerade oss log beväringarna och gjorde tummen upp mot mig – de gillade vad de såg.

Dock ingen Jennie i en svart 4Runner!

Efter en stund tvärnitade en ensam rysk jeep och en generallöjtnant kom upp mot mig samtidigt som beväringarna reste sig och gjorde honnör. Ilsket frågade han mig på knagglig engelska vad jag gjorde där. Jag förklarade först på engelska sedan på tyska att jag var turistentreprenör och väntade på min flickvän som i dag skulle komma från Salla med min bil och vi skulle turista och reka för turistturer på Kolahalvön. Han insåg snart att jag inte var någon spion eller ett hot mot Ryssland, skickade iväg beväringarna och for snabbt iväg med sin jeep som hade chaufför.

Jag pustade ut, nu kanske det blev lite lugnare. Men efter en halvtimme tvärnitade hans jeep igen nedanför mig och generallöjtnanten kom upp med en stor karta. Han visade att det rinner en älv igenom Alakurtti som börjar i norr inte långt från Sliuda, där han hade en vän som ville bli turistentreprenör, och han förklarade att jag kund paddla med gäster därifrån söderut förbi Alakurtti ner mot de stora sjösystemen i Karelen där han hade en annan kompis som hade ett hotell i Lova, nära Zarechensk. Det skulle vara en veckas vildmarkspadling som han tidigare tänkt skulle vara en bra turistattraktion för området, och nu tydligen i mig hittar en en aktör att realisera detta. Jag fick kontaktuppgifter på både engelska och ryska som även fungerade som någon form av fribrev där han intygar att jag har fri lejd. Han sade åt mig att visa lappen ifall någon undrade vem jag var. Jag fick även hans mailadress så vi kunde hålla kontakt och planera paddeläventyret. Glad i hågen återvände han till garnisonen.

Jag spanade och spanade längs vägen, och eftersom gränsstationen i Salla stängde vid 18 förstod jag snart att Jennie inte skulle komma nu på tisdag. En till natt  i ”krigszonen”. Nu sov jag dock bättre eftersom jag inte behövde gömma mig.

Onsdagen flöt på som vanligt, jag kontrollerade alla fordon (väldigt få) som kom från Salla-hållet. Militärflyg och artillerield hela dagen, och vid flera tillfällen stannade befälet över en militärkolonn och kom upp och frågade vem jag var. Jag visade då generallöjtnantens papper och befälen backade snabbt undan. 

Inte heller under onsdagen kom Jennie. Försökte ringa några gånger, men var tvungen att spara på mobilens batterier.

Torsdagen kom, vatten och mat håller på att ta slut och ingen Jennie.

Plötsligt stannade en militärjeep igen och en förvånad och lite upprörd generallöjtnant Lazin kom upp igen och frågade varför jag är kvar ännu. Jag förklarade att min flickvän ännu inte hade kommit och att jag får ingen telefonkontakt. Han förklarade att det inte är någon mobiltäckning här ute, men att det finns en telefon på postkontoret i Alakurtti som har en linje ut ifall jag vill ringa. Han lugnade mig och sa att hon kommer säkert i dag och försvann igen. 

När fredagen kom var mat och vatten slut och tänkte jag att nu räcker det. Jag placerade tältet närmare kanten så den syns bättre från vägen.

Jag hittade även lite tråd och skrev en ”skylt” till Jennie som jag placerade vid vägen ifall hon skulle passera platsen och förhoppningsvis se skylt och tält medan jag var borta.

Jag hade bestämt mig. Jag måste promenera in till Alakurtti och ringa Jennie och fråga vad som hade hänt. Så vid 10-tiden började jag vandringen längs grusvägen in till staden.

Att gå in i en militärstad med svenska militärbyxor känndes olustigt. Jag hade gömt undan kameran (digital Olympus spegelreflexkamera med tele) och den stora kikaren. Folk tittade konstigt efter mig, och när jag försökte fråga mig fram till postkontoret där Lazin hade sagt att det skulle finnas den enda telefonen som hade förbildelse ut ur staden, så undvek folk mig. Och ordet post förstod inte de de jag lyckades fråga, väl ordet telefon och pekade ut postkontoret som på ryskt vis inte var uppskyltad. Jag försökte ringa flera gånger till Jennies mobil och vår hemtelefon utan framgång, så jag gav upp. För mina sista rubel handlade jag något att äta och dricka och vandade surmulet tillbaka till min basecamp för att äta lunch.

Jag bestämde mig att nu får det vara nog. Om Jennie inte har kommit tills nu, så kommer hon inte alls. Något måste ha hänt eftersom hon inte svarade varken hemma eller i mobilen. Nu måste jag till finska gränsen så fort som möjligt innan gränsstation stänger vid 18. Jag kan ju inte övernatta inne i skyddszonen. Planen var att från gränsstationen försöka ta mig hem med kollektivtrafik genom Finland.

Jag förstod att jag inte skulle hinna gå de 8 milen på ett par timmar innan 18, men hoppades att jag kunde lifta med någon av de få bilarna som skulle till Finland. Jag packade ihop allt i ryggsäcken och började vid 14-tiden att gå mot Finland.

Jag hann bara gå någon km, ner i kurvan och över älven och upp i backen på andra sidan där några civilklädda militärer var ute och plockade bär och svamp. När de fick syn på mig kom de snabbt emot mig och frågade vart jag var på väg. Jag pekade och sade Finland. De tittade förvånat på varandra, skaka på huvudet och sade "kom med".

Vi följe vägen någon kilometer förbi övningsfält med trasiga övningstanks och fordon, och vi tog in på en km lång grusväg och kom fram till kasernen där de skulle överlämna mig till kasernvakten.

Där överlämnade de mig till dagbefälet som förunnat tittade på mig i M90 militärbyxor och stort Camptrail bärramsryggsäck med camoflageväv. Han trodde säkert jag var en spion och motade in mig i ett klassiskt förhörsrum med ett bord, två stolar och en skrivbordslampa - som ur en klassisk spionfilm. Väggarna vara kala betongväggar förutom en affisch som verkade vara en rekryteringsaffich för ryska armen. Jag visade mitt "fribred" från generallöjtnantenn, och dagbefälet avlägsnade sig snabb. 

Jag satt säkert en timme, när plötsligt generalläöjtnant Lazin störtade in änn mer förvånad att se mig än förra gången. Jag förklarade att Jennie aldrig kom och att jag var på väg hem via finska gränsen. Han lugnade ned sig, frågade efter Jennies namn, utseende, bilmärke och regnummer och försvann sedan.
 
Efter ca en halvtimme kom han tillbaka och sade att Jennie hade passerat gränsen vid 10 tiden och sista posteringen vid 11-tiden i dag. Hon hade varit ensam, Ingen OH. i sällskapet. Jag höll på att bryta ihop!

Hon hade alltså passerat här medan  jag var inne i Alakurtti. Jisses! Jag blev både lättad och förskräckt. Hon är på väg in i Ryssland och har inte en jota vart jag befinner mig. Jag bad honom ringa polisen i Kandalasha och efterlysa henne och bilen. "Njet, Njet", sa han, ingen fara. Gränsposteringarna hade sagt att en ung söt tjej i stor bil hade passerat, så varken hon eller jag behöver vara oroliga. "Vänta här"  och så gick han utan att säga mer.

Och tiden gick. Jag blev mer och mer orolig var Jennie skulle kunna vara och råka utför, och jag kände att jag ville klösa väggarna. Utanför fönstret in mot garnisonen slutade beväringarna att övningsmarchera och jag såg att vid 18-tiden gick allt fler befäl och anställda hem. Och ingen Lazin. Ett nytt dagbefälet tittade in och såg förvånad på mig, säkert kvällsavlösningen, och jag visade återigen "fribrevet" och han försvann igen. Det hade nu ute börjat mörklna och regna kraftigt. Mitt sinne blev bara dystrare och dystrare ju mer desperat jag blev. Inlåst här utan att kunna göra någon ting, och tiden bara tickade iväg.

Vid 19-tiden kom generlmajoren tillbaka och sa kom, följ med. Vi satte oss i hans lilla jeep och chaufören körde ut ur regementet och över övningsfälten förbi fler trasiga pansarvagnar och fordon in mot staden. Vi skulle hem till Lazin, eftersom han som garnisonschef privat hade en telefon med ledning ut ur stan. Vi kom fram till typiska ryska gråa höghus, gick uppför trapporna ett par våningar och kom in i hans ostädade lägenhet. 

Han skyndade in i köket där han snabbt sopade undan en trave playboytidningar och tog fram sin telefon. Han var tydligen ungkarl och jag tänkte - bor en generallöjtnant inte bättre än så här?

Vi försökte flera gånger ringa Jennie men inget svar, och jag var i upphällning av oro. Han sa, "No problems" hon kommer säkert tillbaka. Jag kör dig till sista gränsposten så kan du vänta där." Släkert, tänkte jag, inte kommer hon att under kvällen försöka ta sig hem igen i mörkret. Men jag lydde uppgivet.

I hällande regn och mörker körde han mig till sista gränsposteringen av tre i gränszonen, där några gränsvakter i stora ryska militärhattar och långa regnställ och med vapen på ryggen noga kontrollerade varenda bil. Jag kände mig återigen inkastad i en rysk spionfilm. Lazin sa att jag var tvungen att sitta inne i vaktkuren och inte stå ute bland soldaterna. Han avslutade med att "det löser sig säkert" och for iväg.

Här satt jag nu på fredagskvälllen i hällande regn och delade vaktkur med några ryska soldater som förundrat titta på mig. Det var inte många bilar som kom från ryska hållet, men efter en bra en stund kom en bil jag kände igen. Jennie var i ren desperation på väg tillbaka till Finland sent på kvällen - och förstå lyckan när vi hittade varandra.

Vi vände bilen tillbaka in mot Ryssland för nya äventyr. Bensinen skulle nog precis räcka ner till Kandalakscha.

Berättelsen kommer

Berättelsen kommer